Jonas* blev remitterad från skolan o till Alla Sinnen i juni månad. Han gick i sjuan och hade nyligen fått diagnosen dyslexi. Jonas var ’snäll’, en pojke som inte uttryckte egna behov, som knappt märktes utan bara log och aldrig sade ifrån. Han var storväxt och mycket klumpig, hade svårt med koordination och rumsuppfattning. Han talade otydligt och hade läsglasögon. Han flackade med blicken och hade svårt att fästa blicken på den han talade med.
På Alla Sinnen testade vi hans lyssnande och hans reflexer. Eftersom lyssningstestet visade att han dels överhörde på vissa frekvenser och dels hörde för lite på andra fick han ljudband (Johansens auditiva metod) att lyssna på dagligen. Reflextestet visade att han heller inte hade integrerat alla primitiva reflexer. Därför fick han rörelser att göra över sommaren.
Enligt föräldrarna tränade han ”lite grann”. ”Det var svårt att få till rörelserna ibland”, säger mamma. ”Han var väldigt spänd i hela kroppen. Men han ville själv, han kände att det var skönt för honom.”
Började läsa och spela handboll
Och något hände. Vid andra besöket, i augusti, hade han läst tre Lättläst-böcker och behövde inte längre läsglasögon, och vi noterar att han nu talar tydligare och att blicken är stadig.
Under hösten började Jonas spela handboll, ett mycket stort framsteg både motoriskt och socialt, för denne tidigare så klumpige pojke. I november var han på Dyslexicentrum i hemstaden där man konstaterade att lyssnandet och läsandet var bättre.
Började säga ifrån
Han började nu kunna visa att han blev arg och inte alltid ville vara med om det som andra bestämde. Under våren hade han en av huvudrollerna i en teaterföreställning i skolan. ”Han växte som människa av det också, handbollen och teatern” konstaterar föräldrarna.
Nu går han i åttan och läsandet fungerar. Engelska är fortfarande svårt. Men han klarade nationella provet i läsförståelse. ”Det var underbart!” säger mamma och berättar: ”Jag trodde han var lite lat och inte ville läsa läxor. Men han jobbade ju mer än alla andra! Han hade alltid tyckt det är roligt att gå till skolan och vi har inte märkt av några problem hemma.
Vi blev väldigt oroliga när vi fick diagnosen, det var ju så sent, när han skulle börja högstadiet! Och vi undrade mycket vad den här behandlingen var, det var inte helt lätt att förstå. Men vi pratade med Lars-Eric och fick inblick i hans arbete.
Bättre självförtroende
Efteråt har jag förstått att Jonas’ självförtroende var ganska lågt, men jag märkte det inte då. Han var ju snäll och sa sällan emot. Han bara fann sig. Och han jobbade på, så vi märkte inget. Men nu säger han vad han tycker. Nu är det är en helt annan kille! Nu hörs han som alla andra.
Och vi är förundrade över att det har blivit så bra!” slutar Jonas mamma.
* Namnen är fingerade